Symposion Satsar på Lyx

 

 

Att Malmöbaserade Symposion under många år varit ledande importör av kvalitetsdestillat är ingen hemlighet. Då och då har de lanserat en exklusiv whisky för lite större pengar som lockat samlare och storköpare. Men aldrig har de väl satsat så stort på dessa lyxbuteljeringar som nu. För något annat tycker jag inte vi kan kalla dem. 20 buteljeringar från nutid till 1940-tal från strax under 600 kronor till strax över 53 000:-

Alla Buteljeringarna kommer från anrika Gordon & MacPhail i Elgin.

De har gigantiska lagerhus med fat från efterkrigstiden som noga hålls under uppsikt i samplerummet och såklart avsmakas med jämna mellanrum. Ett av de fat som nu kommer till Sverige som en buteljering är från 1948. Mäktigt tycker jag.

Så här lineupen ut som Symposion lyckats få ihop med Gordon & MacPhail:

G&M Speyside Collection 1970-tal

Strathisla  1970  43%  44 yo, 8576:-. Nr: 85861-01

Strathisla  1972  43%  40 yo, 8037:-. Nr: 85556-01

Longmorn 1973  43%  42 yo, 7807:-. Nr: 85517-01

Linkwood  1973  43%  40 yo, 7807:-  Nr: 85866-01

 

G&M Speyside Collection 1960-tal

Glen Grant 1961 40% 53 yo, 13 844:- Nr: 85416-01

Strathisla    1961 47% 52 yo, 28 951:- Nr: 85683-01

Glen Grant 1963 40% 50 yo, 11 998:- Nr: 85536-01

Strathisla    1964 43% 48 yo, 12 063:- Nr: 85234-01

Strathisla   1965  43% 50 yo 11 473:-  Nr: 85001-01

 

G&M Speyside Collection 1950-tal

Mortlach    1954 43% 58 yo, 28 318:- Nr: 85810-01

Strathisla    1954 43% 59 yo, 28 318:- Nr: 85217-01

Glen Grant  1955 40%  57 yo, 23 741:- Nr: 85514-01

Smith´s Glenlivet 1955 43% 50 yo, 25 472:- Nr: 86993-01

Glen Grant  1958 40%  54 yo, 18 477:- Nr: 87737-01

 

G&M Speyside Collection 1940-tal

Smith´s Glenlivet 1958 43% 62 yo, 53 010:- Nr: 82915-01

 

Och vi som inte har massor av slantar att lägga på en enskild buteljering kan få hänga med på tåget genom att testa de lite yngre buteljeringarna från Gordon & MacPhail.

Hur roligt kan nu detta vara?

Ja, de allra flesta fattar att gemene man/kvinna, t.ex. en ensamstående förskollärare med 2 tonårsbarn, inte kan köpa sig en 8 000-53 000 kronorsflaska för att smaska i sig på lördagsmyset. Hur tänker Symposion där? Jag har faktiskt inte frågat men jag frågade Steven Cameron från G & M när jag fick möjligheten att intervjua honom efter MacAllan Speymaltprovningen på Cinderella Whisky Fair i februari. Han sa att han tänkte att klubbar kan köpa in de dyrare flaskorna och på så sätt får flera personer smaka whiskyn som annars blir ett samlarobjekt i någons låsta skåp.

Om nu någon klubb får chansen att köpa en av dessa fantastiska utgåvor så gör det. Håll en provning med standardbuteljeringar från destilleriet och toppa med en cl av någon av dessa fantastiska buteljeringar som vi alla ( japp, det hjälper inte att man säger att _Nej…sånna flaskor bryr jag mig inte om…… Erkänn att du vill …..) vill smaka!

Men som sagt, jag fick möjlighet att prova dessa lite yngre buteljeringar som man valt att lansera för oss ”vanliga dödliga”. Och jag tycker ni som har en liten slant över ska ta chansen och införskaffa en av dessa. Alla funkar och gillar man tung sherry är Mortlach, Longmorn och Glen Grant klockrena.

G&M Speyside Collection Yngre Buteljeringar – alla med tungt sherrypåslag.

Linkwood  15 yo 43%  845:-  Nr: 86819-01 Fruktighet med sherryavslut

Mortlach   15 yo 43%  845:-  Nr: 85843-01 Svavel och kryddighet

Nedanstående buteljering skall finnas tillsvidare på Systembolaget.

Strathisla  2005  43%  695:-  Nr: 85000-01 Frukt och kryddighet.

Glen Grant 2008  43%  585:- Nr: 85101-01 Päronkaramell med en touch av överskottsbolag.

Longmorn 2002 43%  825 :-  Nr: 85178-01 Fruktig och med tungt sherryavslut.

Fler smaknoter hittar ni på Lill-Lördag med Mrs Wolfmoon eller nedan:  https://www.facebook.com/mrswolfmoonswhisky/

Symposion hittar ni på: www.symposionhot.com

 

Hos dem hittar ni förutom Gordon & MacPhail – NIKKA, Springbank, Cadenhead, Benromach, Compass Box, Jack Wieber, Liquis Sun, Malts of Scotland, Silver Seal, The Nectar, The Vintage Malt Whisky Company och Sansibar. Sedan hittar ni också Cognac, Armagnac, Calvados, Vodka i världsklass. Tål att kollas in.

 

Det är några år sedan sist jag hade förmånen att stå bakom montern hos Symposion och första mässan, 2012, hade vi över 250 olika buteljeringar bakom ryggen.
Skräckblandat och underbart! Utbudet har inte blivit sämre. Dock har konkurrensen ökat och idag finns det många fler aktörer på marknaden som introducerar nya buteljerare för den svenska publiken. Men jag tror att man tryggt kan säga att med Gordon & MacPhail i sitt stall så är Symposions ledande roll som importör ganska säker. För lagerhusen i Elgin går inte av för hackor och det visar ju ovanstående släpp. Så ge er ut och botanisera bland G&M Speyside Collections, kanske främst för klubbarnas räkning. Och hör av er till mig när en provning erbjuds. Jag kan tänka mig att smaka alla dessa buteljeringar med glädje (….så länge mina guldpengar räcker).

Följ gärna Lill-Lördag med Mrs Wolfmoon på:

 https://www.facebook.com/mrswolfmoonswhisky/

Och vill ni boka en provning med mig, Mrs Wolfmoon, så maila på:

tasteeventsbywolfmoon@gmail.com

En Mackmyra på B

Amrut & Ardbeg x2

Jakten på PPM

Parts Per Million – i detta sammanhang handlar det om fenoler. Fenoler som ger rökighet i whisky.

Brinnande torv!

Ni vet att en gång i tiden var all whisky mer eller mindre rökig……. För att det fanns inget annat sätt att stoppa kornet från att gro än över öppen eld och röken var olika beroende på var i landet (Skottland) du befann dig. På öarna använde man sig av torv eftersom det inte fanns särskilt mycket träd. Torven användes även inåt land men där var sammansättningen i de hoptryckta växtdelarna en annan.  Det gav den färdigrökta malten olika karaktär och i förlängningen fick whiskyn sin grundsmak från kölningen. Sedan spelar ju jäsning, pannform, lagring och buteljering stor roll i smaken men nu pratar vi peat-reek.

Ardbeg är innovativa – här kan vi “röka” Ardbeg 10 förångad till Haar – dimman på Islay! Som ickerökare hade Mrs Wolfmoon lite svårt med inhaleringen men fick till det på andra försöket. Det var lite skoj men här ska vi inte förånga någon Ardbeg – den ska drickas!

Så kom möjligheten att torka kornet med varmluft från oljeldade pannor. Så under 1960-talet valde många mälterier att gå över till denna metod. Med oljekrisen blev naturgas ett alternativ på 1970-talet. Och så skulle rökig whisky kunnat ha varit ett minne blott – om det inte vore för smaken! Ja, det fanns ett utbrett önskemål om rökig whisky troligtvis baserat på tradition. Tack och lov säger jag som gillar variation i min whisky.

Det något osensuella men ack så viktiga Port Ellen Maltings!

I Sverige har Ardbeg ett starkt fäste. När destilleriet hängde på fallrepet startade man en egen kommitté och Sverige hör till de länder som har flest medlemmar i den. Vi får också en stor tilldelning av de limiterade utgåvorna som Ardbeg släpper. Vi Svenskar var tidigt med på banan när whiskyboomen på 90-talet slog till och den rökiga whiskyn blev kult.

Islay. Bara det är Islay. Jag gillar bara Islay-whisky. Har ni hört det någon gång? Jag har det. Många gånger.  Så när Supenova och Octomore kom blev många Rök-Nördar hejdlöst glada (jag med)! De flesta vågar sig på annan Single Malt Whisky men en del blir kvar på Islay och det är OK. Man får hålla sig i sin ”Comfort Zone”. Och jakten på PPM fortsätter. Till somligas glädje och andras förtret. Själv är jag ute på smakäventyr hela tiden. Det senaste var en kamp mellan Octomore 7:2 och Supernova 2015 men mer om det kan du se här, Lill-Lördag med Mrs Wolfmoon: https://www.youtube.com/watch?v=rEX0GY7FKIA

Hur gick det nu till när Jakten på PPM drog igång?

Så här har jag hört (och en bra historia är ju bättre än en sann eller hur det nu var…):

Jim McEwan och Mickey Heads satt i nån av Islays barer och tog en ale ihop efter en lång arbetsvecka. Kanske hade man tagit med sig Dr Bill Lumsden också…… Man var ense om att rökig whisky var på uppgång och framtidens kassako. Bruichladdich satsade på Port Charlotte som komplement till sin lättrökta core range och Ardbeg jobbade oförtrutet på med sin rökiga whisky och knöt kunderna till sig genom kommittén. Då kläckte nån av dem idén att göra en tokrökig Whisky. Undrar om inte vi kan göra en ännu rökigare sa den andre….. och sagt och gjort.

Octomore Futures på 80,5 PPM och 46% destillerades 2002 och släpptes på marknaden 2008.

Ardbeg Supernova som kom 2009 hade en PPM på  ”över” 100 och en procent på närmare 60 (58,9%).  Dr Lumsden sa lite kaxigt: –It’ll sort out those who were complaining about Blasda!‘

Så var Machotävlingen igång. Rent PPM mässig så vinner Bruichladdich med Octomore 6:3 på 258 PPM. Försäljningsmässigt tror jag båda destillerierna har fått en nätt liten vinst. Och smakmässigt då? Ja, smaken är som baken. Som vanligt!

Under en kort stund trodde jag att denna var en “must have” för sitt röda plåtrörs skull! Men så öppnade jag de andra Octomore-flaskorna jag hade hemma och kastade rören. Så behövde jag inte köpa den här!

Jag personligen dricker gärna både Octomores och Supernovas. Sen vet jag inte om jag tycker att de är så väldigt prisvärda med Supernova 20015 på sina 1499:- på Systemet. 995:- för en Octomore på Travel Retail känns ju bätttre…..

En av Mrs Wolfmoons Ardbeg-vertikalprovningar! Corryvreckan står sig alltid bra!

Hur som helst – Fenolerna som spelar så stor roll i rökigheten kommer från torvens eteriska oljor.  Bland annat kan man hitta föreningar som fenylalanin, tryptofan och folsyra. I sitt renaste tillstånd bildar oljorna vita kristaller som är intensiva i sin tjär- och röklukt och har en brännande smak. Efter destillationen finns en del av dessa oljor kvar i whiskyn och ger den typiska rökprofilen. Hur du skär hjärtat spelar också roll. Huvudet vill man bara ha lite av – annars blir man sjuk av spriten…… Sedan ska pannan ”ticka och gå” i sin förutbestämda takt. Om det går för snabbt kommer mängden och typen av smakbärare (congeners) att förändras och då ändras även smakprofilen på whiskyn. Hjärtat är den bästa spriten. Klar och smakrik. Och vill du ha lite ”skitig” sprit med rökighet så tar man med lite mer av Svansen som kommer sist i destillationen.

För er som är intresserade av kemin så är de viktigaste ämnena för röksmak/doft  i whiskyn: isomeriska kreosoler, xylenoler, 3,5-dimetylfenol,  och 4-etylfenol. Minimalt med andra fenoler t.ex. guajakol ger en stark tjärsmak vid redan låga halter.

Av fenolerna i malten så är det bara ca 2/10 som kommer med i spriten MEN ett ämne som ger litet utslag i PPM mätningarna kan har stor effekt på smaksinnet så exakt hur stor effekt fenol-förlusten har på smaken vet man inte.

Så kommer vi till åldern på whisky eller egentligen lagringen. Jag har hört folk prata om  äldre Islay whisky som om att nu jävlar ska vi smaka det rökigaste som finns…… Men tji fick ni! Efter 10 års lagring sjunker fenolhalten med 30-50%. Lägg då till 8 år till på en Laphroig – från 10 år till 18 år och var hamnar man då? Älskar ju Laphroig 18. Fyllig, balanserad, rök och tjära integrerad med sötma och mogen citrusfrukt. Men vill jag ha en rökig käftsmäll så är ju 10:an bättre och jag dricker gärna en oberoende Laffe 8-12 år när jag vill att det ska hetta till!

Så tipset för att lägga ner det rökigaste bytet i Jakten på PPM är en ung Islaywhisky från Ardbeg, Laphroaig eller Lagavulin. Eller kanske en Port Charlotte från Bruichladdich.  Om fäller du en multitaggare som Octomore eller Supernova behöver det inte betyda att du tycker den smakar rökigast. Och vilken som är roligast att jaga….. ja du…. Samlare bör göra sig besvär och fånga de limiterade släppen såklart. Vi andra ….. vi kan nöja oss med core range och oberoende buteljerare som vi snubblar över. Det kan vara minst lika smakrikt!

Ni som vill se och höra mer av mig, Mrs Wolfmoon, eller vill boka en provning, hittar mig på:

Face Book – www.facebook.com/TasteEventsByWolfmoon

Youtube – www.youtube.com/channel/UCUxtbDdl2pKfdZdxVKYDqOA

tasteeventsbywolfmoon@gmail.com

Akashi from The Eigashima Distillery

I always say I never tasted a bad Japanese Whisky. That´s not entirely true ……

But let’s start from the beginning. Yamazaki 12 from the biggest JapaneseWhisky company – Suntory – was my first Japanese dram. I don’t know when or where but suddenly I and Mr.Wolfmoon had a bottle of it. Very exotic. And good as well. One of the best whiskies we had tasted at that time. We also got our hands on a Yamazaki sherrycask. Many years ago. Probably in Copenhagen, Denmark at Juuls Vinhandel. So we got interested in world whiskies and tried some 12 yo Hakushu also from Suntory the most famous Whisky Company in Japan.

All Japanese whisky we tried was good ….until ISAWA 10 yo single malt. But how bad it is? Well this opinion is divided….. Some say horrible (I saw many twisted faces at www.maltstock.com –  experiencing this single malt) and some say strange, some say interesting. The ladies seems to be more tolerant to it. Me myself am a little of all of the above! Mostly it tastes like leather. Not a little leather. Just leather. Or as Mr. Wolfmoon said: Isawa – freshly pressed cowboy hat-juice !

Anyhow, this fascination of world whisky made me want to taste more Asian whisky. Kavalan and Amrut. More of The Suntory range. And I also had the opportunity to try a lot and work with the Nikka range when educating myself to Tutor of Fine Spirits.

The European interest in Japanese whisky has made it easier to get our hands on more Japanese Whisky. And of course Suntorys interest and investments in France (Wine and Cognac) and in the drink business worldwide in general, has a lot to do with Japanese Whisky coming to Europe. Unfortunately it often comes in limited releases and then you can only get it in auctions for a lot more than what it was sold originally. But keep it coming Japan! We want your whisky!

I got my hands on some Akashi samples. The whisky comes from Eigashima Shuzo/White oak distillery. It was actually the first distillery to get license to distill whisky 1919, but they only started to do it in the 60`s. Suntorys`s Yamazaki was the first distillery to make Whisky in Japan and they started running 1923.

White Oak Distillery is a true micro distillery with it´s capacity of 60,000 liters compared to Yamazaki´s undisclosed but estimated capacity of 6,000,000 liters. The company has a history of making shochu and other distilled spirits and it is in that “spirit” they make their Single malt as well. The only single malt whisky they will have in their standard range is the NAS. Most of their malt goes into blends.

The Akashi Line Up:

 

NAS , 5yo, 12yo, 14yo, 15yo.

The colours varies from light gold to darkest red/brown sirup.

The nose is as varied as well. From butter fudge in the NAS and 5yo through bourbon notes and glue in the 12yo to the touch of good sherry casks in the 14yo and spices and glue again in the 15yo.

The peat smoke goes through the whole palette. It is strange that it is so present in the taste when it wasn´t there in the nose.

The two closes to each other is the NAS and the 5yo with their sweetness and being very easy to drink …….. A bit wimpy…..

Then the 12yo is just something different. It is a wildly shooting Cowboy in an inflatable boat. You have rubber, leather, oil and smoke in a dry finish. Sulfur, gunpowder and fireworks. Good? Hmmm Interesting……..

The 14yo is so beautiful. Dark reddish brown. And the nose of sherrycasks is promising. But something went…well wrong. There is rubber again, peat and rancio. Stuff is definitely going on. In every direction.

The 15yo goes back to the smell of “young spirit” . Its quite flat with some peat, bitterness and surprisingly saffron. I just stand without describing words……..

Just to mention, we had the Yoich 10yo from Nikka as a flavor reference and it is so well balanced and yet nuanced so it plays in another league.

The conclusion is that they were almost more interesting to smell ….. but when you drink them you want to try them all –  they are “incomplete” singly.

Yamazaki is an easy whisky. Akashi is a dodgy one because it changes all the time. Maybe it is so simple that it is hard to make a consistent whisky? And a distillery as Eigashima with it´s focus on other spirits don´t have that constistancy?

Well Japanese whisky making is dodgy if you stray from the Suntory Boulevard or the Nikka Street. But you will find interesting whiskies to be surprised by, be horrified by and hopefully enjoy, if you dare to take a stroll down Eigashima Lane, Shinshu Alleyway or any other obscure walkingpath in the Land of the rising sun! So put on your sunglasses and go Japanese!